Ingen att klappa...

Det är nu tre veckor sedan vi fick klappa vår fina D för sista gången.. Och hon är saknad! Det är väldigt tomt här hemma.

Det är små vardagliga ting som gör påminnelsen starkare.

När man ser flingor under bordet som R tappat och ingen ätit upp.. När man skär upp en falukorv och inte har någon att ge den där yttersta biten vid själva metallringen.. Att igen kommer och möter en när man varit hemifrån och öppnar ytterdörren. Ingen som står och viftar på svansen högst upp i trappan på jobbet. Det finns inget på golvet i sovrummet där korgen stod, ingen att klappa godnatt..

Det är ingen som puffar på ens arm när man sitter vid ett bord, bara för att hon vill ha lite kli. Det finns ingen som tränger sig in mellan alla bordsben, stolsben, barnsben och vuxenben för att kunna ligga under köksbordet.

Det finns ingen som kommer så fort man öppnar kylskåpet.

Det finns ingen att klappa...