Tårar och medaljer

Oj,oj, det gick inte så bra idag för L.. Det var Kalvinknatet i stan och tyvärr öste regnet ner. Det var massa barn som var redo att springa, massa föräldrar med paraplyer och inte en helt bra organisering av det hela. Det hade så klart varit toppen om det varit solsken och folk kunnat sitta ner och käka picknick istället för att peta ur ögonen på varandra med paraplyer.. Men, det var ok ändå.

L har haft lite vånda inför loppet, trott att hon skulle komma sist osv och vi har pratat en hel del om det.  Att hon skulle försöka att tänka "jag klarar det!" istället. Hon har gjort precis likadant när hon övat på att cykla eller simma och vi har kört med samma pepptalk då. Vi har också pratat om att det faktiskt är helt ok att komma sist, någon måste ju göra det, och huvudsaken är att man ställer upp och är med.

Och så hände det. En massa tjejer i hennes åldersgrupp sprang i mål, men vi såg henne inte. Tänkte till slut att vi måste ha missat henne. Då kom hon. Med astmahosta och tårar....

Åå vad det gjorde ont i mammahjärtat! Och det första hon sa var att "jag skulle ju inte komma sist!"

Inte helt lätt att förklara att det ju inte var på tid och hon startade mycket längre bak än de som stod längst fram. Inte heller helt lätt att förstå för en sjuåring att hennes astma tydligen sätter vissa käppar i hjulet och att hon kanske inte orkar springa lika fort eller mycket som kompisarna. Det första jag ska göra imorgon är iaf att ringa och boka tid hos astmasköterskan för nu är det ju helt uppenbart att hon blir påverkad vid ansträngning.

Min stackars älskade fina L! Min stora duktiga tjej! Som ansträngde sig för att inte se ledsen ut när bloggande mamman ville ha en bild... Min skatt!