Home sweet home

Fan, nu har hon gjort mig så där arg igen! Jag förstår inte hur någon som man älskar innerligt och större än allt annat kan göra en så jäkla arg! Arg på henne, men mest på mig själv. Som inte orkade hålla emot när hon bar sig illa åt, som inte kunde räkna till tio några gånger till och tänka på att det är tröttheten och tidsomställningen som gör mycket. Så hon åkte i sängen trots att vi har haft en jättemysig kväll… fast jag kunde inte med mig själv så jag gick upp och kramades och lät henne komma ner till soffan igen, där hon sedan somnade på en minut… Det gör att jag känner mig som en ännu sämre mamma!!!

Och ju mer jag tänker på det, ju mer dåligt samvete får jag, för jag tycker att jag blir för ofta arg på henne. Irriterad liksom, och höjer rösten. Jag känner mig som en usel mamma som har blivit arg på henne flera gånger denna veckan när vi bott hos våra vänner. Jag borde ju kunna ha en högre toleransnivå med tanke på att vi flugit till andra sidan jordklotet, men… Ahh! Hur sjutton gör alla andra när barnen trilskas, lägger sig på golvet och skriker för att de inte fick öppna dörren när någon ringde på, eller som räcker ut tungan när hon blir arg eller som bara skriker, skriker, skriker utan att förklara varför emellanåt? Jag vill verkligen inte vara en skrikande mamma!

Det var inte meningen att det skulle bli ett sånt här trist inlägg nu när jag är tillbaka i Sverige. Men med tanke på mitt humör så får det nog bli ett sånt här terapi-inlägg ikväll och några med annat fokus imorgon. Nu ska jag bara krama min älskade L! Och jag bör väl också gå och lägga mig med tanke på att jetlagen kan slå till i natt…