Tankar

Tisdag. Har haft ett par tuffa dagar. Och jag vet att jag inte "borde" beklaga mig för mitt jäkla i-landsproblem. Jag är frisk, jag har en underbar familj, jobb, bostad, vänner osv osv. Men jag trivs inte alls på mitt jobb.. Det får mig att må fysiskt dåligt... När jag rannsakar mig själv så har jag väl egentligen inte trivts sedan jag kom tillbaka efter mammaledigheten. Men nu är det på något sätt värre än någonsin. Vet inte varför egentligen, för det är inget speciellt som har hänt, men jag har väl börjat känna efter och analysera det.

Jag hamnade i en specialroll när jag kom tillbaka efter mammaledigheten och har en ledartjänst, men utan medarbetare att ansvara för. Egentligen jäkligt bra förutsättningar - om det inte vore för att jag känner mig annorlunda och aningen utanför. Har försökt hantera det, men det funkar inte. Och just nu, när företaget (liksom så många andra) varslar och håller på att effektivisera överallt så är det lite stiltje i mina arbetsuppgifter. Egentligen är det väldigt konstigt att inte jag blev utpekad i övertalighet..... inte för att jag önskar att bli arbetslös. Tror att en av anledningarna till att jag inte trivs är för att jag har för lite att göra för tillfället. Jag mår såå mycket bättre om jag har mycket att göra. En annan anledning är att jag är ensam om min tjänst. Har kollegor, men ingen som gör ungefär samma som jag. Och mina kollegor sitter runt om i Sverige. Jag tror att det är viktigt för mig att ha människor runt mig när jag jobbar.

Mitt STORA problem är att jag inte vad jag vill göra istället.. Jag har liksom bara halkat runt på bananskal och egentligen inte behövt känna efter innan. När jag gick på gymnasiet sökte jag diverse högskole/universitetsutbildningar sista dagen man kunde söka, bara för att jag "skulle". Kom in på en utbildning som jag tackade ja till och den var sedan bra. Efter det fick jag ett jobb, som eg inte riktigt hade med min utbildning att göra. Kändes ok, jag blev gruppchef men sedan kände jag att jag inte kunde utvecklas mer där. En kompis hade sökt ett jobb, som hon blev erbjuden, men tackade nej till eftersom hon tackat ja till ett annat. Chefen som sökte en ny medarbetare frågade henne om hon hade någon kompis med liknande bakgrund och hon tänkte på mig som inte tyckte att det var så kul på mitt nuvarande jobb. Jag träffade chefen och fick jobbet. Efter ett par år på den tjänsten var det någon på HR som såg mig i ett sammanhang och rekommenderade mig till en annan chef som sökte en ny ledare. Jag fick jobbet, utan att ha behövt söka, hade inte ens sett annonsen för jobbet. Trivdes bra, hade jättebra kollegor, men en jobbig arbetssituation. Gick hem på mammaledighet, kände att jag inte ville gå tillbaka till exakt samma tjänst utan behövde en morot. Min dåvarande chef konstruerade då en tjänst till mig, som är min nuvarande. Så ni ser, jag har bara fått en massa utmaningar kastade till mig utan att behöva anstränga mig. Men nu är det nog dags att anstränga mig lite. Men jag vet inte vad jag vill göra.......... Känner inte alls att jag brinner för något längre... Och jag mår riktigt jäkla dåligt så fort jag tänker på jobbet. Jag hade kunnat säga upp mig idag om jag inte hade behövt jobba rent ekonomiskt...

Och jag ber verkligen om ursäkt för att jag beklagar mig över något så här banalt.. När det finns så många andra som har det sämre. Som är sjuka. Som inte har jobb. Som inte kan få barn. Som skiljer sig. Som inte kan bo kvar i sina bostäder. Jag tycker inte synd om mig själv. Men jag måste få ur mig tankarna som maler i mitt huvud..