När vi kom hem från Bloggbussenäventyret (fattar inte att det är en vecka sedan vi var iväg?!?) låg här ett brev till L från grannen.
Verkligen jätteroligt att se hur glad L blev över brevet!Och så gulligt av granntjejen!
Har funderat ganska mycket på det här med L och vänner den sista tiden. Hon har en hel drös med vänner och hon vet precis vilka som är hennes bästa om man frågar. Men när vi träffar nya potentiella kompisar, som på Boggbussen, så bondar hon inte direkt. Visst hänger hon med om någon ber henne, eller om man säger åt henne att kolla vad den eller den gör. Men det är precis som om hon inte har behovet egentligen, utan klarar sig bra själv. Hon kör sitt race liksom.
Det var lite likadant när hon började på femårsavdelningen på dagis. Hon lärde sig inte namnen på de nya kompisarna och jag blev nästan lite arg på henne när hon inte visste vad de hette som satt vid hennes bord vid lunchen. Efter ett tag lärde hon sig namnen och nu leker hon mer med de nya kompisarna än de gamla.
Det är förmodligen inget jag ska grubbla på, för det verkar ju självvalt. Men det är klart att jag tänker på det nu när hon ska börja skolan till hösten. Jag vill ju inte att hon ska bli utanför.. Och det är så olikt att se hur hon är i sådana situationer eftersom det är världens mest orädda, sociala rackare annars. Konstigt det där..
Har funderat ganska mycket på det här med L och vänner den sista tiden. Hon har en hel drös med vänner och hon vet precis vilka som är hennes bästa om man frågar. Men när vi träffar nya potentiella kompisar, som på Boggbussen, så bondar hon inte direkt. Visst hänger hon med om någon ber henne, eller om man säger åt henne att kolla vad den eller den gör. Men det är precis som om hon inte har behovet egentligen, utan klarar sig bra själv. Hon kör sitt race liksom.
Det var lite likadant när hon började på femårsavdelningen på dagis. Hon lärde sig inte namnen på de nya kompisarna och jag blev nästan lite arg på henne när hon inte visste vad de hette som satt vid hennes bord vid lunchen. Efter ett tag lärde hon sig namnen och nu leker hon mer med de nya kompisarna än de gamla.
Det är förmodligen inget jag ska grubbla på, för det verkar ju självvalt. Men det är klart att jag tänker på det nu när hon ska börja skolan till hösten. Jag vill ju inte att hon ska bli utanför.. Och det är så olikt att se hur hon är i sådana situationer eftersom det är världens mest orädda, sociala rackare annars. Konstigt det där..
5 kommentarer:
men så gulligt.. :)
S och grannpojken bruka skcka små lappar och teckningar till varann här med, så sött. .:)
hoppas allt är bra med er annars, kraam
Vilket rart brev =) KRAM
Vilket gulligt brev :)
Tycker absolut inte du ska grubbla på det där med L & kompisar. Hon kommer absolut inte bli utanför på något vis. Hon är en stark individ!!
Vad är det för resa ni har hittat, nyfiken här?!
kram kram
Hej gumman! Åh vilket fint brev! Jag tror inte du ska oroa dig. Tuva är precis likadan. Hon klarar sig själv. På dagis kan hon gärna dra igång en lek och alla barnen samlas som flugor runt henne men då drar hon sig därifrån. De har nog helt enkelt inte det behovet. KRAM!
Vilken gullig vän hon har.
Oscar har heller aldrig sökt kontakt på samma vis som sina syskon gör men tycks heller inte fundera vidare mycket på det, han säger själ inte att han har det behovet, men man funderar ju ändå, när han är 15-16 kommer han fortfarande sitta själv och då ångra att han inte knöt kontakter som yngre, det blir ju svårare och svårare ju äldre man blir.
Kramar
Skicka en kommentar